Inge bra
Näe bra är det då inte med Granbergskan. Har legat nere för räkning hela dagen och bara släpat mig upp ur soffan för att göra det absolut viktigaste. Älskling pluggar fortfarande, en uppgift jäklas med honom. Det blir med andra ord ingen Vi-kväll, men med tanke på hur jag mår är det nog lika bra.
Jag tittar nu på Idol och ska efter det gå i duschen så jag är ren och fin till i morgon. Det är nämligen skola i morgon och jag ska dit, just nu kan jag inte för mitt liv förstå hur det ska gå till men hoppas att det löser sig.
Det känns nästan som att jag har influensa, trött matt och yr, ont i huvud och leder, halsen är konstig och körtlarna på halsen är svullna, men har nästan ingen feber. Någon som kan ställa diagnos tack? Slakthuset känns som enda alternativet för tillfället.
Jag är ganska duktig på att hålla humöret uppe (eller jag är faktiskt jäkligt duktig på att behålla humöret) när jag är sjuk. Men efter långa perioder av i stort sett kontinuerlig sjukdom så tär det både på kropp och själ så att jag tillslut inte fixar att hålla humöret uppe. Normalt sett är jag grym på att ta smärta och har en hög smärttröskel, men i takt med att jag mår sämre psykiskt sjunker naturligtvis smärttoleransen också. Tycker mest synd om Jimmie, han förtjänar inte att behöva trösta och stötta hela tiden. Han är nästan aldrig sjuk och de få gånger han är sjuk så är jag oftast sjukare så att jag inte kan ta hand om honom. Men jag måste säga att jag är riktigt imponerad av min kärlek, han har anpassat sig och accepterat min sjukdom och allt vad det innebär och är det största stöd jag har. Det kan inte vara lätt men han gör det, tack älskling!
Jag är ganska duktig på att hålla humöret uppe (eller jag är faktiskt jäkligt duktig på att behålla humöret) när jag är sjuk. Men efter långa perioder av i stort sett kontinuerlig sjukdom så tär det både på kropp och själ så att jag tillslut inte fixar att hålla humöret uppe. Normalt sett är jag grym på att ta smärta och har en hög smärttröskel, men i takt med att jag mår sämre psykiskt sjunker naturligtvis smärttoleransen också. Tycker mest synd om Jimmie, han förtjänar inte att behöva trösta och stötta hela tiden. Han är nästan aldrig sjuk och de få gånger han är sjuk så är jag oftast sjukare så att jag inte kan ta hand om honom. Men jag måste säga att jag är riktigt imponerad av min kärlek, han har anpassat sig och accepterat min sjukdom och allt vad det innebär och är det största stöd jag har. Det kan inte vara lätt men han gör det, tack älskling!
Näe nu är det nog med gnäll, nu är det Idol för hela slanten och sen dusch och sist men absolut skönast.... SOVA!
Kram
Kommentarer
Postat av: Mona
Hoppas du kryar på dig, lilla vän. Tror du inte att din nyfunna underbara läkare kan hjälpa dig lite?
Det är inte bra att vara sjuk så länge som du har varit och vem vet, han kanske vet vad som kan underlätta för dig.
Kram Mona
Postat av: Ida Granberg
Ja blir det inte bättre snart så får jag nog uppsöka läkare. Håller ut ett tag till och hoppas att det löser sig av sig själv. Ska försöka ta det lugnt så kroppen har någon chans att återhämta sig bara
Postat av: Mona
Ta det lugnt låter som en bra idé. Jag tror du har en vilja utöver det vanliga att bara kämpa på och det kanske inte är så bra alla gånger.
Sköt om dig
Trackback